Jag anar att ni längtar…

Av: Jag

14 06, 2011

Etiketter:,

Kategori: sång, text

12 kommentarer

…er tokiga efter ett nytt bildinlägg, men illmåendet efter Lennarts gräsklipparfilm sköljer som vågor över mig. När åksjukepillren har verkat och jag har besökt min mor på hennes boende, när illbattingarna har härjat runt här ett antal timmar, så… är jag så trött att jag kroknar. Men då har ni något att se fram emot och det är väl inte så tokigt, eller hur?

Nynna på denna sång så länge: 

Strunt i sorger och bekymmer, 

något roligt skall man ha,

ty när livets afton skymmer,

då är det slut på det roliga!

Då går jag ut på min balkong 

och sjunger denna enkla sång:

hej, dingeli dingeli dingeli dong,

hej, dingeli dingeli dong

plingplong!

12 kommentarer på “Jag anar att ni längtar…”

  1. Illamående är hemskt! Förr fanns det åksjukeplåster, de satte man bakom örat och de varade i 72 timmar, väldigt effektiva kan jag berätta! Sången är uppmuntrande och glad!
    Tusen tack för alla kommentarer hos mej!
    Kram och allt gott till dej!

    Gilla

    • Ja, det är tydligen en illamåendedag idag, jag har kallsvettats hos mor och nu har vi just beskådat dina djurbilder till allmän förtjusning. Nu berättar tjejen att de nyligen var till Skansen och tittade på sälar och älgkalvar bl.a. Sen hade de varit i terrariet och hon hade klappat en orm och lillkillen en spindel. Modiga barn!

      Sången är på skoj, den är från barndomens tisdagsträffar i Järnvägsparken i Kiruna!
      Kram

      Gilla

  2. Du har rätt, den där guppande åkturen slår alla karuseller och bergochdalbanor och alla andra jävulska påfund på diverse så kallade nöjesfält.

    *kräks fortfarande*

    Gilla

    • Då är vi olyckssystrar! Jag har den senaste timmen legat på soffan och ramsat och tramsat med ena barnbarnet: Min man heter Albin, själv heter jag Asta, vi bor i Alingsås, där säljer vi apelsiner… och så har jag lovat henne att lära henne bolla med två bollar mot en vägg. Nu lite tv om jag klarar av det.

      Gilla

  3. När du nämner Järnvägsparken mindes jag första gången jag gick genom den. Det var i början av juli. Löven var fortfarande färska och gräset inte så heltäckande. Men det var inte dit jag skulle. Jag tror jag gick mot Adolf Hedinsvägen. Sen vet jag inte riktigt hur jag gick men jag skulle vidare förbi Östermalm och in genom en kasernvakt och fick då träffa en höjdhoppande furir som sedermera kom att bli en mycket berömd chef, inte minst för sin höga lön. Det blev ett annorlunda år och följderna av det är jag glad för. Även jag har barnbarn och deras farmor och mormor kom jag att hitta en kväll i december då det anordnades dans på markan.

    Gilla

    • Det var som tusan! En Kirunatjej till alltså som har hamnat i förskingringen! Du måste ha gått genom hela stan, Jägarskolan låg rätt långt bort på andra sidan, vill jag minnas. Berömd chef, hmmm, inget som jag kan placera nu. Ja, barn och barnbarn har man alla skäl att glädjas över, vad som än har hänt en i livet.

      Gilla

  4. Jo jag fick med mig en tjej från Kiruna. Den berömde chefen är inte från Kiruna. Han har arbetat såväl på Sveriges Television som TV4 men det var det nog ingen som år 1967 anade att det skulle gå så för honom!

    Gilla

    • Än ringer ingen liten klocka. Ja, vi var många som hamnade neröver, men i vårt gäng är det inte många kvar, de flesta dog alldeles för unga.

      Gilla

  5. Lars Weiss var först nyhetschef på Sveriges television och sedan på TV4. Sen ville SVT ha honom som chef men det skulle bli för dyrt. Han var furir då vi ryckte in och muckade efter någon månad, så han lär inte ha något minne av mig.

    Gilla

    • Oh, Weiss. Ja, jag har kollat och det var inte lite pengar han skulle ha! Men det var ett tag sen och fantasilönerna rycker nog folk på axlarna åt nuförtiden. Gjorde Kiruna något avtryck i dig, eller var det bara mygg, kyla och strapatser du minns?

      Gilla

  6. Det jag kommer ihåg av stan är Stadshuset med ”byggställningen” med klockorna på taket. Om man bortser från det på taket var det mycket fint inuti. Den annorlunda kyrkan med altartavlan av Prins Wihelm, minns jag Äldsta dotera är döpt där men jag jobbade den julen så jag var i Uppsala. Snusdosan, Spottkoppen och Herrans Pris, Brända Tomten, Simhallen och Malmia förståss! Men stan i övrigt var väl inte något speciellt, där fanns det man behövde men jag var och är inte så intresserad av att ränna på stan eller i affärer.

    Gilla

    • Nej, stan i sig är inte alls speciell, det är omgivningarna som är det. Men simhallen, den har jag simmat mycket i, tog guldmagistern. Jag pratade med barnbarnet, som just gått ut ettan om det igår: att jag trodde att alla elever simmade en gång i veckan, som vi fick göra i Kiruna! Det var en lyx, inser jag nu. Friluftsdagar där man tog skidorna på tåget och skidade på fjället eller gick till Norge, ja det var nära till naturen. Från den tiden har jag inga som helst foton, kommer jag på nu!

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: