Livets mörka stunder.

Av: Jag

24 06, 2011

Etiketter:, ,

Kategori: bilder, foton

14 kommentarer

Bländare:f/2.8
Focal Length:8mm
ISO:200
Shutter:1/0 sek
Kamera:FinePix F30

Så liten en människa är

på jorden, i jorden.

Vi klarar oss, pappa.

14 kommentarer på “Livets mörka stunder.”

  1. Kram. För en vecka sedan begravde vi min farmor. Också jordbegravning. Hon blev nästan 97 år. Ändå gråter man. Det här med döden är sorgligt hur man än vänder och vrider på det. Kram igen.

    Gilla

    • Då förstår jag din bloggpaus. Jag beklagar sorgen. Ja,man gråter och sörjer. Det är något så definitivt, oåterkalleligt. Men det är lättare att acceptera när det är gamla människor, livet tar ju slut någon gång. Det var pappas födelsedag idag och han dog dan efter, midsommarafton var den 25 förra året.
      Kram Inger.

      Gilla

  2. Ja så liten vi är, och så fort vår tid på jorden går…

    Ha en fin midsommar, njut!!!

    Gilla

    • Så förskräckande fort. Är på torpet och det är så smärtsamt vackert. Allt är en enorm blomsteräng. Jag har gått en promenad med kameran och bara njutit
      av stillheten och allt det vackra.

      Hoppas att din midsommar också är lugn och skön, Nina!

      Gilla

  3. Vips är all strävan borta, konstigt !

    Det är lika spännande med barnbarn nr. 3 som med de 2 första. Ser verkligen fram emot att få en liten goding till och nära oss också.

    Trevlig Midsommar !

    Kramar

    Gilla

    • Ja, visst är de härligt med de nya små! Jag får också snart se mitt tredje barnbarn, ser så fram emot det! Det är livet i ett nötskal, en föds, den andra dör. Min dotterdotter satt häromdan på kantstenen till pappas grav och sa att det skulle bli svårt i sommar, hon saknade ukki, som han kallades och nu skulle hennes kusiners morfar också dö, och hunden också. Lilla gumman. Vi hade ett samtal om döden och det naturliga i att gamla dör och hon tog till sig. Men varför femåringen, som hon ärvt kläder efter dog, det fann vi båda djupt sorgligt. Han hade ju bara börjat leva, sa hon.

      Skön fortsättning på midsommaren, Agnetha!
      Kram

      Gilla

  4. En mycket vacker sista gärd! Alla vackra blommor som strötts över kistan och buketten med björkkvistar. Han måtte ha älskat doften av björkarnas nyss utslagna blad när den sprids efter ett vårregn.
    Låt dina sorgetårar falla likt stilla vårregn och båda en framtid av blommande sommar även i din själ!

    Gilla

    • Björkriset är en vasta, en basturuska. Pappa kunde konsten att binda dem på rätt sätt och han förde kunskapen vidare till dottersonen, min systerson. Ja björkar var viktiga för honom på många sätt och han njöt av doften av björklöven i den ångande bastun. Det svarta på hans kista innehåller annat som systersonen ville ge ukki som en sista hälsning, bl.a en fiskrök, en citroën, en ordbok… Pappa satt alltid med näsan i sina spanska övningsböcker, de bodde halvårsvis i Spanien i 15 år. Det säger något om honom, hans vilja att lära sig trots sina fattiga bakgrund och sina fem år i skolan, hans förmåga att ta sig framåt, hans envishet och omstartförmåga efter alla motgångar i form av svår sjukdom och olyckor…. Det var en mycket vacker gest av hans barnbarn. Min brosch, en vit fjällripa av ben flög helt oväntat ner till kistan…

      Gilla

  5. Så sorgligt och smärtsamt, men så vackert som bild.
    Jag vet hur det känns att förlora en nära älskad, min yngste son dog för ett och ett halvt år sedan, 34 år ung.

    Gilla

    • Jag läste det hos dig och fann det oerhört. Barn ska inte gå bort före sina föräldrar! Så oerhört svårt det måste vara. Jag har också läst om det andra svåra i din familj och det är svårt att förstå hur ni orkar. Jag hade hand om mina föräldrar i tre svåra år, medan jag själv just gått i däck och jag tror att jag nu först börjat komma ut bubblan som jag levde i för att orka allt. Nu kan jag sörja pappa och ta avstamp till något som är bra för mig. Nu kanske jag kan börja läka.

      Gilla

  6. Det blir tomt, och fullt av saknad efter den som dör. En väninna på en blogg dog i veckan, bara 46 år gammal. Vi träffades i tonåren, gjorde annat, och fann varandra igen,
    Jag gråter i strida strömmar på begravningar.
    Är glad att jag ännu har både min pappa och min far i livet.
    Kram
    Allt gott till dej!

    Gilla

    • Så väldigt sorgligt med din unga väninna! Jag förstår att du är ledsen. Det är som du säger, det blir tomt och man funderar över det bräckliga i livet. Jag har mist alltför många viktiga personer, det sätter spår. Pappa och far? Har du två pappor?

      Godnattkram!

      Gilla

  7. Jag beklagar.

    Det är alltid kluvet när gamla går bort, du vet, de som är färdiga med det mesta och faktiskt är beredda på nästa resa. Man kan ju inte vara ledsen för deras skull men man är ju ledsen för att allt är för sent för evigt och det har blidats ett fysiskt hål i ens tillvaro – även om de finns kvar i ens hjärta alltid.

    Min farmor gick bort för några år sen. Mätt på livet och nöjd. Men jag, JAG, skulle ge mycket för att ännu en gång få sitta i hennes kök och lyssna på henne, hennes klokhet och råa humor, allt sagt med en lite knarrig röst och med ett brutalt garv. 🙂

    *kram*

    Gilla

    • Ja, så är det. Men pappa var inte riktigt klar, han bet sig fast och kom igen och igen. Klagade aldrig trots allt han drabbades av, utan anpassade sig och tog sats för att komma igen. Men ja, det är som du skriver, ett hål blir det i tillvaron.
      Kram

      Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: