Du tolkar mig rätt. Det är svårt med hennes förtvivlan när jag ska gå, med hennes prat om att jag har svikit henne för att jag lämnat henne där, med hennes rädsla som jag just nu så väl kan känna igen mig i … det tar tid att återhämta sig efter sådana besök.
.
Att då komma ut och låta blicken vandra över omgivningen och se hur hösten tar plats i buskar och träd ger mig en omedelbar lindring, en lisa för själen, en glädje i smärtan över att mamma inte kunde få vara hemma tills hon dog, som pappa fick. Färgerna är bara lycka, trots all förtvivlan. Tack, BeBest!
Precis så är det. Och jag tänker mig att om man fotograferar så blir man koncentrerad på ett sätt som hindrar tankarna från att sno runt kring det svåra. Fokus hamnar på att föreviga, att få med sig en bit av det vackra man ser.
Kram
Jag försöker, men har varit riktigt dålig de senaste veckorna och inte kommit iväg på några promenader. De bilder jag har tagit är från min närmiljö, men igår kunde jag cykla hem från morbesöket och njöt verkligen. Tack, Inger!
Kram
Dina bilder säger mer en tusen ord…men de ord du valt ut säger mig mycket om hur du har det …din mors ord …din mottaglighet, känsligheten som man har inom sig i svåra situationer …vi är lite i samma läge …min mor har inte orden längre …men då hon kunde uttrycka sig så uttryckte hon sin ångest och förtvivlan över sin situation. En situation hon velat undvika genom den operation i hjärnan hon kände sig tvingat att utstå. Jag tänker många gånger att livet är bra orättvist…men det hjälper inte att grubbla ..nu är det så här och jag måste göra det bästa av det…dåligt samvete har man fast man inte borde…särskilt nu då jag inte besökt mamma på några dagar eftersom jag är förskyld…ja såna tankar brottas jag med…att räcka till ..att hinna leva mitt i allt ihop.
Att vara mamma åt sin mamma är inte lätt…
Jag vet att våra situationer liknar varandra och ändå inte. Min mor fick trots allt ett rörligt liv efter sin hjärnblödning i femtioårsåldern. Men nu med våra mammor på vårdboende och vi själv som får den ena krämpan efter den andra – nej, lätt är det inte. Jag tycker att du är fantastisk som besöker din mor så ofta, jag själv förmår inte mer än en gång i veckan om jag själv mår någorlunda. Vi gör så gott vi kan utifrån hur det ser ut i våra egna liv. Men känsligheten och tankarna finns där och skaver i själen, mest när man mår som sämst. Eftersom jag tog hand om mina föräldrar åren innan pappa dog så var jag förstås en trygghet för mamma, det var bara att ringa till mig och kalla på mig. Därför känns det förstås som ett svek nu, hon känner sig ensam och övergiven och vill bli tagen därifrån, förhandlar om att åka med oss… och det gör ont. Men det är många som är i samma situation som du och jag. Lätt är det inte.
Detsamma, tant Otto och en varm kram.
På nåt märkligt sätt hjälper det en lite att veta att det finns många som är i en liknande situation, som kämpar och slits och som försöker hitta de goda stunderna trots att vanmakten ibland överfaller en. Tack för din fina kommentar, Hillevi!
åh .. mycket smärta livet för med sej ..gråter då jag läser ..trots jag ser att du kan trösta dej med färger …och köks skåps städning då Du säkert vet att du har gjort ,allt vad du kan , för din mor..
Vem sa att det skulle vara lätt att leva? Vissa dagar och stunder är svårare än andra. Det tar tid att återhämta sig från besöken hos mor. Den här gången bet det sig fast och ja, jag grät så fort jag tänkte på det. Tack för din medkänsla, Alwfe!
Jag har svårt att formulera tröstande och uppmuntrande ord, trots att jag tänker och känner massor kring detta sorgliga..
Men jag sänder all varma tankar jag mäktar och hoppas att du har styrkan att förlåta dig själv? Du gör ju allt du mäktar eller hur? mer kan man ju inte göra…
Där är jag klar. Hemi. Det finns inget att förlåta, det är precis som du säger, jag gör det jag mäktar. Men ont gör det ändå, det är svårt att se en älskad människa brytas ner så. Svängningarna i hennes sjukdom gör så att hennes tillvaro blir kaotisk och obegriplig. Vissa perioder är hon nästan adekvat för att vara helt bort i tok andra dagar. Livskvaliteten blir….. mycket låg.
Tack, Hemi och kram!
BS Bara att höra om den här andra mamman gav mig lite hopp idag, behövde det. Men är fortfarande skräckrädd så klart.
Det har gått lättare sedan min goa unge pratade med ers Exellence Surtkart, ( han brukar hota mig med ” Du vill att jag ska bli suuuur, va ??? ” han är så respektlös att man skulle vilja ruska om honom ett par tre varv. Jaja, vi får se hur länge det håller, tills det är dags för “plastsyrran” att påminna honom om ett och annat.
Tänk va att en dusch kan vara såååå ljuuuvlig ?????
Det var väl snarare de vackra färgerna som fick mig att häpna och det knuffade för en stund bort den förtvivlan jag kände när jag lämnade mamma. Nu flyttar vi henne till ett halvfinskt boende och hoppas att hon kan känna större trygghet där.
Kram
baraenbildavmig 
Fint höstfoto. Det är vad jag gillar med hösten, dessa färger…
GillaGilla
Det är på gång, mycket färger blir det här!
GillaGilla
Vackert! Ser fram emot fler alster!
Kram
GillaGilla
Tack! Men har lite mycket kring mig och om mig just nu.
Kram
GillaGilla
Förstod det… Kram
GillaGilla
Jag anar att det är mycket tankar och känslor runt din mor nu och att din ork inte riktigt räcker så långt du vill.
Ditt foto är mycket vackert! Speglar färgerna, trots skönheten, den smärta du känner?
GillaGilla
Du tolkar mig rätt. Det är svårt med hennes förtvivlan när jag ska gå, med hennes prat om att jag har svikit henne för att jag lämnat henne där, med hennes rädsla som jag just nu så väl kan känna igen mig i … det tar tid att återhämta sig efter sådana besök.
.
Att då komma ut och låta blicken vandra över omgivningen och se hur hösten tar plats i buskar och träd ger mig en omedelbar lindring, en lisa för själen, en glädje i smärtan över att mamma inte kunde få vara hemma tills hon dog, som pappa fick. Färgerna är bara lycka, trots all förtvivlan. Tack, BeBest!
GillaGilla
Att gå ut i naturen, andas in den friska höst-luften, se de vackra färgerna och skingra tankarna är terapi.
Kram
GillaGilla
Precis så är det. Och jag tänker mig att om man fotograferar så blir man koncentrerad på ett sätt som hindrar tankarna från att sno runt kring det svåra. Fokus hamnar på att föreviga, att få med sig en bit av det vackra man ser.
Kram
GillaGilla
Kram. Glöm inte att ta hand om dig själv också. Räcker det med naturpromenaderna?
Mycket vacker bild.
GillaGilla
Jag försöker, men har varit riktigt dålig de senaste veckorna och inte kommit iväg på några promenader. De bilder jag har tagit är från min närmiljö, men igår kunde jag cykla hem från morbesöket och njöt verkligen. Tack, Inger!
Kram
GillaGilla
Dina bilder säger mer en tusen ord…men de ord du valt ut säger mig mycket om hur du har det …din mors ord …din mottaglighet, känsligheten som man har inom sig i svåra situationer …vi är lite i samma läge …min mor har inte orden längre …men då hon kunde uttrycka sig så uttryckte hon sin ångest och förtvivlan över sin situation. En situation hon velat undvika genom den operation i hjärnan hon kände sig tvingat att utstå. Jag tänker många gånger att livet är bra orättvist…men det hjälper inte att grubbla ..nu är det så här och jag måste göra det bästa av det…dåligt samvete har man fast man inte borde…särskilt nu då jag inte besökt mamma på några dagar eftersom jag är förskyld…ja såna tankar brottas jag med…att räcka till ..att hinna leva mitt i allt ihop.
Att vara mamma åt sin mamma är inte lätt…
kram och ha en bra helg.
GillaGilla
Jag vet att våra situationer liknar varandra och ändå inte. Min mor fick trots allt ett rörligt liv efter sin hjärnblödning i femtioårsåldern. Men nu med våra mammor på vårdboende och vi själv som får den ena krämpan efter den andra – nej, lätt är det inte. Jag tycker att du är fantastisk som besöker din mor så ofta, jag själv förmår inte mer än en gång i veckan om jag själv mår någorlunda. Vi gör så gott vi kan utifrån hur det ser ut i våra egna liv. Men känsligheten och tankarna finns där och skaver i själen, mest när man mår som sämst. Eftersom jag tog hand om mina föräldrar åren innan pappa dog så var jag förstås en trygghet för mamma, det var bara att ringa till mig och kalla på mig. Därför känns det förstås som ett svek nu, hon känner sig ensam och övergiven och vill bli tagen därifrån, förhandlar om att åka med oss… och det gör ont. Men det är många som är i samma situation som du och jag. Lätt är det inte.
Detsamma, tant Otto och en varm kram.
GillaGilla
Vi har det ganska lika där och jag förstår dig så väl. Din bild av detta berör mer än du kan tro.
GillaGilla
På nåt märkligt sätt hjälper det en lite att veta att det finns många som är i en liknande situation, som kämpar och slits och som försöker hitta de goda stunderna trots att vanmakten ibland överfaller en. Tack för din fina kommentar, Hillevi!
GillaGilla
Vackert ♥ Kram och fortsatt trevlig söndag
GillaGilla
Tack, Rozie! Jag ska roa mig med att få i ordning i köksskåpen.
Detsamma och kram.
GillaGilla
åh .. mycket smärta livet för med sej ..gråter då jag läser ..trots jag ser att du kan trösta dej med färger …och köks skåps städning då Du säkert vet att du har gjort ,allt vad du kan , för din mor..
GillaGilla
Vem sa att det skulle vara lätt att leva? Vissa dagar och stunder är svårare än andra. Det tar tid att återhämta sig från besöken hos mor. Den här gången bet det sig fast och ja, jag grät så fort jag tänkte på det. Tack för din medkänsla, Alwfe!
GillaGilla
Jag har svårt att formulera tröstande och uppmuntrande ord, trots att jag tänker och känner massor kring detta sorgliga..
Men jag sänder all varma tankar jag mäktar och hoppas att du har styrkan att förlåta dig själv? Du gör ju allt du mäktar eller hur? mer kan man ju inte göra…
Varm hemipepstyrkekram ♥
GillaGilla
Där är jag klar. Hemi. Det finns inget att förlåta, det är precis som du säger, jag gör det jag mäktar. Men ont gör det ändå, det är svårt att se en älskad människa brytas ner så. Svängningarna i hennes sjukdom gör så att hennes tillvaro blir kaotisk och obegriplig. Vissa perioder är hon nästan adekvat för att vara helt bort i tok andra dagar. Livskvaliteten blir….. mycket låg.
Tack, Hemi och kram!
GillaGilla
Din sida är en riktig oas !!!!
BS Bara att höra om den här andra mamman gav mig lite hopp idag, behövde det. Men är fortfarande skräckrädd så klart.
Det har gått lättare sedan min goa unge pratade med ers Exellence Surtkart, ( han brukar hota mig med ” Du vill att jag ska bli suuuur, va ??? ” han är så respektlös att man skulle vilja ruska om honom ett par tre varv. Jaja, vi får se hur länge det håller, tills det är dags för “plastsyrran” att påminna honom om ett och annat.
Tänk va att en dusch kan vara såååå ljuuuvlig ?????
Tack du goda rara !!!!
Kramar ♥
GillaGilla
Tack, rara Agnetha!
Tar resten hos dig.
GillaGilla
Oj, aj, en mjuk bild för att motverka alla känslor? Tja, varför inte. Hoppas det på något sätt reder ut sig.
Varm kram och allt gott till dej!
GillaGilla
Det var väl snarare de vackra färgerna som fick mig att häpna och det knuffade för en stund bort den förtvivlan jag kände när jag lämnade mamma. Nu flyttar vi henne till ett halvfinskt boende och hoppas att hon kan känna större trygghet där.
Kram
GillaGilla