Medan vi väntar…
Lite mer ljus i mörkret. Den här bilden tog jag för något år sedan just när den första snön hade kommit. Mina livsnjutare slängde sig ut i det ljuva vita, lade sig på rygg på garageuppfarten och gjorde snöänglar. Full lycka. Den äldre av dem ville på en gång göra en snölykta. Hon skrapade ihop snö och formade snöbollar och fick med sig en del stenar och asfalt. Men det blev en lykta. Den yngre av dem sprang längs hela gatan, lade sig på trottoaren med jämna mellanrum, flaxade med armar och ben, tog hela trottoaren i besittning och njöt i fulla drag av snön som föll och föll… han låg där och sträckte ut tungan och smakade på snöflingorna, tittade upp mot himlen och bara njöt. Längs hela gatan fanns hans snöänglar som avtryck av hans spontana glädje över det ljuvliga vita. Och lyktan lyste länge.
baraenbildavmig 
Underbart! Och väldigt stämningsfull bild!
GillaGilla
Ja, det var en av de där gyllene stunderna. Folk tittade ut genom sina fönster och undrade vad som pågick när den lille låg på trottoaren utanför deras staket och sprattlade. Det blev vackra trottoarer på ömse sidor gatan.
GillaGilla
Ja titta den lyser än och jag tror nog alla snöänglarna inte syns längre men finns kvar ändå någonstans! 🙂
GillaGilla
Lyktan fortsätter lysa eftersom den är förevigad, dyker upp då och då när jag bläddrar bland bilderna, som synes. Snöänglarna finns helt klart kvar i mitt sinne och minne!
GillaGilla
Vad spelar lite sten för roll… En fin lykta blev det allt! ☺
GillaGilla
Stenarna fungerade som förstärkning. Ja, hon var stolt över lyktan och glad över snön!
GillaGilla
Det låter oerhört mycket som en beskrivning av mig som barn, eller av mina söner när de var små :-))
Härligt berättat!
Kramar och allt gott till dej!!
GillaGilla
Jag kan tänka mig att många barn blir hänförda när den första snön faller. Tack, min vän!
Kram
GillaGilla
🙂
Kram och allt gott till dej!
GillaGilla