Livets mörka stunder-del 2.

By: Jag

Dec 01 2014

Taggar:,

Kategori: Bilder, dikt, Foto, Foton, Höst, Photos

43 kommentarer

Aperture:f/3.5
Focal Length:18mm
ISO:200
Shutter:1/59 sec
Camera:NIKON D60

Sov i ro, mamma. Ingenting brådskar längre.

Till fjärilens  minne

Säg inte att ingenting blir kvar

av den vackraste fjärilen livet gav.

Säg inte att vingarnas färg bleknar bort

och försvinner i vinden, som stoft, som stoft.

om fjärilens kropp måste gömmas i grav

är ändå den svindlande flykten kvar!

Bo Setterlind

 

43 comments on “Livets mörka stunder-del 2.”

  1. No Like-button for this. I’m sorry for your loss, Jag; all the best.

    Gilla

  2. Jag beklagar sorgen.

    Det var en vädigt vacker kista med fint arrangemang.

    Gilla

  3. Vad vackert dekorerat kistan var! Och härligt med det röda!
    Som sagt, flykten är kvar! Kram

    Gilla

  4. I hjärtat,
    bär man med sig alla fina minnen.

    Gilla

  5. Jag beklagar sorgen och känner med din smärta, men hon kommer alltid finnas med dig ändå. I dina tankar och ditt hjärta.
    Kram!

    Gilla

    • Tack, Antonia. Det är ju ett antal veckor sen hon dog, men nu när hon är i jorden kommer de lugna stunderna och med dem tankarna och minnena. Och sorgen.
      Kram

      Gilla

  6. ❤ Jag tänker på dig… vilken fin dikt du/ni valt… därför gillar jag inlägget… och det är också ett mycket vackert och rörande foto… Kram❤

    Gilla

  7. Så länge ett flyktigt minne finns, är de sista spåren av det som fanns inte borta, om det så lagts i grav.

    Gilla

    • Så är det, BeBest. Minnena bärs från generation till generation och någonstans på vägen omvandlas de till berättelser om det som en gång var.

      Gilla

  8. ❤ Vackra ord…så fint foto…och nu har din mor fått ro❤

    Gilla

  9. Vacker bild som uttrycker mer än ord kan göra. Jag beklagar din sorg.

    Gilla

  10. Beklagar. Vet precis hur det känns. Fick begrava min man för 8 månader sedan. Bilden är väldigt vacker och också ett fint minne. Ta hand om dig!

    Gilla

    • Tack, Kristallina. Då kan jag bara beklaga tillbaka. Det måste vara oerhört tungt när ens partner dör. Detsamma säger jag till dig!

      Gilla

  11. ”En ny påminnelse om vår dödlighet” säger vi i kyrkan när vi läser upp de som dött. Vi blir påminda om det oundvikliga. Sorg är en process som måste få ta tid. Det är många känslor som ska bearbetas, man ska vänja sig vid att en människa försvunnit och vad det betyder för ens liv. Hoppas du har några att dela med.

    Gilla

    • Tack, Kyrkis för dina kloka ord. Det känns som om det går som det ska den här gången i sorgeprocessen. När pappa dog så stängde jag nog känslorna inne eftersom allt kring mamma krävde så mycket. Jag har både syskon och familj som delar min sorg och mina tankar. Men nu ligger svärfar på sjukhus också.

      Gilla

  12. Kram vännen. Vad fint smyckad kistan var. ♥
    Ta hand om er.

    Gilla

  13. Mycker vacker utsmyckning.

    Gilla

  14. Beklagar sorgen❤ KRAM

    http://stinasbucket.blogspot.se/

    Gilla

  15. Så vacker dekoration på kistan… Och så vacker dikt du har valt…
    Hoppas nu att Du kan ta hand om dig själv…

    Gilla

  16. Nu har min lilla mamma också dött…

    Gilla

    • Nej, så tråkigt, Iréne! Vill du berätta? Du skrev ju att hon långsamt blev sämre. Tänker på dig, vet hur det är.
      Varm kram.

      Liked by 1 person

      • Vi är på hospice, det gick mycket fort. Ambulans, akuten, avdelning och sen hospice. Knappt en vecka. Mamma dog i natt, min syster och jag höll på att lägga oss (i mammas rum), jag såg att mamma andades lite annorlunda – vi hann vara med om de sista andetagen.
        Efter flera timmar kröp vi ner i våra sängar och somnade så småningom. Nu väntar på min kusin, jag sitter med datorn i mammas rum, pratar lite med henne då och då och hälsar från alla som hör av sig.
        Mamma har inte längre ont… det är det viktigaste.
        Personalen är fantastisk, verkligheten kommer att drabba mig när jag kommer hem, mammas obäddade säng…

        Gilla

        • Ni var hos henne, det kan jag tro känns bra. Jag tänkte skriva att hon inte längre lider, men ibland vill inte folk höra det. Så är det ju, tomhet och sorg ramlar över en sedan. Många gånger. Våra små mammor. Vi fortsätter att prata med dem. Sköt om dig, Iréne.
          Kram

          Liked by 1 person


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: