Vatten har runnit under broarna.

Av: Jag

28 02, 2012

Etiketter:, ,

Kategori: bilder, foton, is, natur, vinter

28 kommentarer

Bländare:f/5.6
Focal Length:55mm
ISO:100
Shutter:1/0 sek
Kamera:NIKON D60

Mycket vatten har runnit under broarna sedan jag skrev det här inlägget:  https://baraenbildavmig.wordpress.com/2011/07/21/alla-ogratna-tarar/

Jag anmälde min mors äldreboende till kommunen och satte därmed igång något. Lätt har det inte varit och turerna har varit många men det gav resultat. Kommunen har gjort tillsyn, skrivit en rapport och lagt fram den för politikerna i äldrenämnden. Man har haft möte med högsta ledningen för företaget  som driver boendet. Man har ställt punktvisa krav på företaget, med hot om vite. Det synliga resultatet så här långt är bland annat följande:

Verkställande chefen för boendet fick gå, hon hade inte tillräcklig kompetens. Det säger ju något om koncernen som anställer någon som inte har ledarerfarenhet, till en så viktig post. Bemanningen, som  i kommunen hade jumboplats, har ökat. På helger är den nu densamma som på vardagar, vilket inte var fallet tidigare, man tycktes tro att de äldres behov minskade på helgerna. Man har bytt matleverantör och maten är nu god husmanskost, där man eftersträvar att servera mat som de gamla känner igen. Man har lagt om arbetsscheman så att inga raster tas mitt i måltiderna. Promenader har kommit igång och signeringslista finns så att man verkligen vet vilka som har fått utevistelse.  Tid finns nu inplanerat för muntlig rapport mellan arbetspassen, vilket inte var fallet tidigare, alla skulle informera sig via datorn, vilket inte skedde då all personal inte var så bekväm med det. Individuella genomförandeplaner finns nu för alla boende.

På det lilla planet har min mor nu tagit tillbaka fem av de sjutton kilo hon hastigt förlorade i vikt. Hon är alltid snyggt klädd, hennes rullstolsbord är avtorkat och rent och man månar om henne. Den nya t.f. chefen betonar bemötandet som det viktigaste av allt. Hon har fått en ny kontaktman som är sjuksköterska och en pärla.  Medicinerna är genomgångna och flera mediciner har kunnat tas bort, vilket innebär att mamma är mer vaken.  Hon mår helt enkelt mycket bättre nu.

Men det finns fortfarande mycket att kämpa med.  Jag och mina systrar kommer alltför ofta på eftermiddagen och hittar mamma i sängen. Då har hon inte kommit upp till eftermiddagsfikat och ingen har gett henne näringsdrycken som hon ska ha varje dag. Detta trots att hon behöver allt extra hon kan få p.g.a. sin låga kroppsvikt. Alla verkar inte heller förstå hur man hanterar blöta kläder med viss lukt och det kämpar vi med. Att blommorna vissnar och dammet hopar sig blir nästa punkt i protokollet, men vi är glada att mamma har återhämtat sig och hänger med ett tag till. I helgen ska vi fira hennes födelsedag hos oss.

28 kommentarer på “Vatten har runnit under broarna.”

  1. HEJA DIG!
    Och grattis till att det faktiskt blivit märkbart bättre.

    Gilla

    • Tack för det, Islandsmamman! Det känns som om en stor sten har lossnat från mitt bröst. Ett tag kändes det som om jag stångade mig blodig mot en vägg, men döm om min förvåning när chefen gick och man ökade bemanningen! Det känns så bra att det jag gjort kom andra till godo också.

      Gilla

  2. Det var då på tiden att det började hända saker till det bättre för din mor! Och tummen upp för dig som tog tag i eländet och såg till att sanningen kom fram till dem som behövde få veta hur det gick till i verkligheten!

    Sen tycker jag att du har fångat vattnets rörelse och färger fint!

    Gilla

    • Ja, det var verkligen på tiden! Som jag skrev, så har det varit många turer och det har inte varit lätt, men när ärendet hamnade hos en duktig kvinna på kommunen hände det saker.

      Tack för bildberöm!

      Gilla

  3. Det är för jäkligt att man skall behöva kämpa så här med saker som BÖR vara självklarheter när man har med omvårdnad att göra… men du har ju lyckas vända på några stenar – allt heder till dig! Många fick det bättre på köpet. Men man blir ju mörkrädd när man läser hur det var… brrr… ser ju många olika nivåer på omvårdnaden när jag är ute och jobbar med RGRM.

    Läcker bild as ususal.

    Kram

    Gilla

  4. Man måste vara stark för att orka kämpa för sina nära käras rättigheter…
    Det är tragiskt när saker inte fungerar som de borde. Tur hon har er (du och dina syskon)!
    Hoppas hon får en fin födelsedag!

    Förundras alltid över dina underbara bilder… du borde ställa ut!!!!

    Kraaam från Mogi

    Gilla

    • Ja, det måste man och stark kan jag inte påstå att jag är just nu, men jag lyckas uppbringa den styrka som krävs för stunden, tydligen. Ja, vi håller koll tillsammans, jag och mina systrar, min bror bor för långt bort. Vi mejlar alltid till varandra om vi ser något som avviker och genom våra mejl hade jag och min storasyster ett bra underlag för en anmälan. Jag tror att mamma blir glad över att få träffa sina barn, flera barnbarn och några barnbarnsbarn. Hon får finsk mat som hon inte ätit på länge, en karelsk ugnsgryta.
      Tack, snälla Mogi för ditt beröm!
      Kram och godnatt!

      Gilla

  5. Dagens ros till dig både för bilden, och din insats för din mor. Jag är rädd att många anhöriga inte vågar göra, som du då de är rädda för att deras föräldrar ska bli utsatta för hämnd från de, som har hand om vården, och få det ännu sämre.
    Svante

    Gilla

    • Tack för rosen, Svante! Så är det ju, man tvekar länge, rationaliserar och bortförklarar länge innan man tar beslutet. Det var inget lätt steg att ta, men när det väl var gjort var jag besluten att det skulle leda till en förändring. Jag satt på ett möte på äldreboendet och fick nästan försvara mig mot chefen och personalen. Alla punkter som vi gjort anmälan på bortförklarades och varför skulle vi sitta där och prata om det som varit, tyckte chefen, vi skulle gå vidare. Det var otroligt obehagligt och jag nästan bröt ihop när jag kom hem, men jag gav mig inte, jag skrev till biståndshandläggaren hur jag hade upplevt det hela… Till slut tog en vettig person tag i det och då hände det saker, företaget hade ju anmärkningar på sig redan tidigare. Jag skulle ha varit tvungen att lämna ut det till pressen annars, det var nästa steg i min strategi.

      Gilla

  6. Wow hos er händer det då grejer..hos oss går det trögt …men det har blivit bättre.
    Då jag frågde vad det blivit av min anmälan så såg de frågande på mig…tror inte att enhetschefen skickat den vidare för granskning….vi har haft möten och ökat kommunikationen men sen tror de kanske att de bara kan jobba på som vanligt.
    Jag vill att min mamma ska tas hand om på bästa sätt…vi har ändå kommit en bra bit på väg. De vet att jag har ögonen på dem…

    Att blommor och städning sköts dåligt är tråkigt…det är jag som fixar med mammas blommor..är jag inte där på några dagar så vattnas det nog inte alltid…men om jag visste att de la all tid på omvårdnad om de äldre så kan jag ta det…hellre bra omsorg om människorna än om städning och blomvård.Men har man helinackordering borde allt skötas.

    Ja du tror inte att det någonsin blir helt perfekt… men lite bättre kan de allt!

    kram

    Gilla

    • Ja, nog hände det saker alltid och jag är så glad, särskilt över den ökade bemanningen. Jag fick ett mejl strax före jul av chefen där hon svarade på ett mejl från mig, jag ville ha reda på arbetspassen och bemanningen, att de hade bra bemanning och tänkte inte ändra på den och att de tog hand om min mor på bästa sätt… jag höll på att krevera. Men då var hon alltså på väg bort.
      .
      Lämnade du din anmälan till boendet? Den bör gå till biståndshandläggaren på kommunen som ska hantera den. Vi hade också möte på sommaren före anmälan och allt skulle bli så bra, men det blev det inte. Men det är bra att du märker att det har blivit bättre.
      .
      Jag tänker som du om blommor och städning, men tänker också att det finns väl arbetsbeskrivningar för vad som åligger en? Och ett dammigt rum för en som har allergisk hosta – nej, det kan man inte acceptera. Jag ser framför mig när man har en iPad eller en skärm av nåt slag i varje rum och personalen signerar det de gjort. Enkelt och inget glöms bort, alla dagliga rutor ska vara avbockade! Jag har i alla fall skaffat en liten whiteboard till mors rum för lättare kommunikation, där man kan skriva enkla meddelanden till varandra.
      Kram och lycka till med ditt!

      Gilla

      • Jo du man skulle kunna förbättra massor på äldreboendena…
        Men det är trögt för det är svårt att förrändra…man jobbar på rutin och många vill ha det som det är.
        Vi har en årsalmanacka som vi skriver i…händelser och så har vi samtalsämnen om då mamma inte kan redovisa själv vad som hänt.

        Jag skickade in anmälan på kommunens blankett…förra gången då mamma trillade ur sin stol för att de inte lät henne vila i sin säng utan bara tippade stolen till max…skrev jag ett brev direkt till länstyrelsen som är tillsynsmyndighet över kommunen…då fick jag skriftligt tillbaka på vad som hänt och vad som skulle åtgärdas.
        Tror att det är chefen denna gång som är bromskloss…som inte fört vidare min anmälan…men det är hennes skyldighet.

        Som du vet har jag även anmält att de inte skött munhygienen…så nu måste mamma sövas och opereras eftersom hon inte kan medverka.

        Jag är lite rädd för att jag uppfattas som knölig och omständig och att det ska gå ut över mamma.

        Gilla

        • Förändringar är inte lätta att åstadkomma. Mammas boende är så nytt så där är inte alla rutiner inarbetade. Det finns/fanns en massa visioner men det visade sig vara pappersdrömmar som förra chefen hänvisade till hela tiden, hon såg inte verkligheten.
          .
          Min anmälan hamnade inte heller rätt först, även om det hände saker, boendet fick svara på punkterna i anmälan, men slingrade sig och så blev det ett möte för att de skulle få tillfälle att förklara sig. Men det ska ju granskas mot avtalet! Nån ska kolla att löftena stämmer.
          .
          Det är så ledsamt när våra gamla får lida för att folk inte gör vad det ska utan att ha blåslampa i baken. De borde få böta! I vårt fall så ålades företaget att rätta till bristerna på en gång, annars fick de betala multum per dag som avtalet inte följdes. Det var ord och inga visor och satte fart på dem.
          .
          Du ska inte vara rädd för att säga ifrån. Jag kan tro att du ger beröm för det som fungerar bra och det som inte fungerar ska påtalas.

          Gilla

  7. Jag kommer att tänka på bärnsten som rymmer evigheten inom sig….

    Varma Hemikramar ♥

    Gilla

    • Ja, det kan man nog se, färgen stämmer. Med den skillnaden att isen är föränderlig, smälter, rinner iväg, bildas om – medan bärnstenen stelnar och bevarar inom sig minnen av det förgångna, precis som du skriver.

      Gilla

  8. Nu får du allt ge dig!
    Den här sajten tillåter inte extermistbra bilder!
    Du kan bli avstängd ska du veta!
    🙂
    /Skvitt

    Gilla

  9. Kram!
    /Skvitt

    Gilla

  10. Jag har skrivit detta förut hos Hemi, så jag har inget till övers för äldrevården.
    Svante
    Detta påminner om hur min mor blev behandlad av en Biståndshandläggare efter pappas död. Mamma hade ett inoperabelt brock på kroppspulsådern, enl. hennes läkare jättestort, och att det kan brista när som helst. Vi ansökte om att hon skulle få flytta till servicehuset, som låg i Axelsberg, bara 1 km från villan hon bodde i. Biståndshandläggaren sa att det kommer inte att gå för mamma var inte så sjuk, men att ansökan skulle behandlas. Så mamma sålde villan, och köpte en lägenhet i Hässelby istället. Lägenheten fick vi tillträde till i början av augusti 2006, och den sålda villan skulle lämnas över den 20 september. Jag började med att köra över lite småsaker till lägenheten, så att man kunde vara där, över dagen. Flyttlasset som var beställt till den 16 augusti, skulle ta resten.
    Den 11 augusti skulle jag åka hem till Ljungdalen, men det var så varmt att bestämde att vänta till natten för att hunden inte skulle behöva sitta i en het bil, och tur var det, för när jag på eftermiddagen kom hem efter en hundpromenad, kommer mamma ut, och säger att det gör så ont, det gör så ont, och sätter sig i en solstol. Några sekunder därefter blev hon kritvit, och slutade andas. 112 ringdes, ambulans kom, och körde till SÖS. Efter en timme ringde en läkare, och talade om att mamma var död vid ankomsten. Dagen efter ringde Biståndshandläggaren, och talade om att mammas sjukdom inte var så allvarlig att hon kunde få bo i servicehuset. Jag svarade då att mamma är inte sjuk längre, hon dog igår p.g.a. den otillräckliga sjukdomen, då sa det klick i luren, har inte hört något från Biståndshandläggaren efter det.

    Gilla

    • Så dramatiskt och sorgligt! Jag har läst det här tidigare, jag känner igen det. Den biståndshandläggaren fick så hen teg.

      Gilla

  11. oij och över 1 1/2 år har gått ….men fantastiskt att det lyckades ..just så är det väl också beroende att man lyckas få tag på en vettig person i hela massan av ansvariga ..underbart att du orkat

    Gilla

    • Nej, vi gjorde anmälan i somras, i juli. Det är som du säger det är viktigt att det hamnar hos vettiga personer. Sommaren var tuff på många sätt och jag har misströstat ibland, men sen jag fick prata med den här personen så började det kännas bättre.

      Gilla

  12. Starkt av er att reagera säger jag!! Bara det att helgbemanningen blir lägre än bemanningen i veckorna. Det är så på nästan alla ställen och jag fattar att det bara handlar om pengar. Det är på många sätt ett otacksamt arbete att jobba i vården för cheferna vill gärna att man ska prata gott om sitt yrke och å andra sidan får man bara indragningar och nedläggningar tillbaka. Skittråkigt. Jag gillar när anhöriga lägger sig i för personalen lyssnar de knappast på. 😦 Det är ju inte så att man kan lägga ner arbetet och strejka som de gör i manliga yrken. (Vilket också egentligen borde ge politikerna en LITEN hint om vilka yrken som är viktiga)

    Kram på dig!! ♥

    Gilla

    • Det här med den usla helgbemanningen har verkligen stuckit i ögonen då det var helt klart att personalen inte ”hann runt”. Man sa att de boende inte duschade på helgerna, men självklart behöver en del göra det ändå, de hinner inte alltid få hjälp till toa. Det här är en avdelning på boendet där de flesta behöver hjälp av två personer så det var ju en omöjlig ekvation att ha tillsyn över dem som till exempel satt i matsalen medan man hjälpte folk på rummen. Det är så skönt att se hur stämningen blir bättre och gladare, nu hinner man måna om de boende och skratta och skämta. Jag håller helt med dig om synen på olika jobb – tar man hand om människor på något sätt ska det värderas högt.
      Kul att du tittade in!
      Kram, Linda!

      Gilla

  13. Bra att det blivit bättre!

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

<span>%d</span> bloggare gillar detta: